Mia med mera

Om familj, företagande, fritid, framtid och frestelser. Om småstadslyx och om stunder jag vill minnas.

Att träna med viljan

Skapad | september 27, 2013 | Inga kommentarer

Tänk så många lappar jag lämnat till gympaläraren genom åren. Tänk det molande illamåendet som smög sig på redan framåt tisdagen, om det vankades idrott på fredagen. Tänk så många gympapåsar jag glömt hemma. Och tänk att det över huvud taget var möjligt att stå över idrotten i skolan för att man hade mens? Vilken lycka. Då.

Självförtroendet var hur som helst obefintligt. Då. Jag var, eller blev, ätstörd och ledsen.

Men så hände väl något. Jag vet inte när. Men jag startade företaget. Och jag fick barn. Och växte, både psykiskt och fysiskt. Lite extra påtagligt fysiskt, vid det laget. Så jag började lite försiktigt röra på mig, och gick ner ett ganska stort antal av de där kilona. Bra där.

Sedan kom min andra pojke till världen. Samma sak. Man unnar sig en massa saker, och jag växte lika mycket då, kanske lite mer. Och gick ner dem, eller så gott som. Igen. Mission complete, liksom.

Fyra år senare föddes min yngste son. Trettio fluffiga kilon igen då. Men nu blev det annorlunda. För när graviditetskilona var borta så började jag tycka det var roligt att träna av någon annan anledning än själva viktminskningens. När jag inte längre fokuserade på att göra om mig (vilket jag nog i stort sett försökt med på olika sätt hela livet fram tills dess), så blev det… kul? På riktigt. Jag var starkare, lättare och snabbare och orkade i mina egna mått mätt, hur mycket som helst.

Så jag ringde Tina, och hörde mig själv fråga om vi skulle springa Tjejmilen ihop.

Jag som aldrig i livet skulle springa. Och absolut inte en mil, oh nej. Kanske typ fem kilometer. Men vi sprang. Och leriga, dyblöta men stolta efter ett regnigt lopp 2012, sprang vi i stort sett direkt till mässtältet och anmälde oss igen. Till nästa år. Även det ofattbart, men oj vad jag växte.

Jag hade sprungit en mil! Jag! Och plötsligt kändes det som att jag kanske kunde klara något mer? Eller? Så över en kaffe råkade jag och min syster, Malin, prata om mål. Och återigen fann jag mig svamla om saker jag aldrig sett framför mig.

– Alltså, sa jag, det finns ju något som heter Tjejklassikern… det kanske vore lite kul. Men jag vill nog inte göra den själv.

Vad tror ni? Malin hängde på. Och om jag inte minns fel hade vi någon timma senare anmält oss till både Vansbro Tjejsim och Lidingöloppet.

Idag är det den 26 september. Jag har simmat i 15-gradigt alldeles underbart vatten. Iklädd våtdräkt. Hade någon tidigare sagt till mig att det skulle ske hade jag hånskrattat. Rått, högt och länge. Jag fick ett par längdskidor i födelsedagspresent i vintras (vilket inte är konstigt i sig, men det konstiga är att det var det jag allra helst ville ha) och igår var jag ute på min första cykelrunda på min alldeles egna racer. Med cykelskor. Alldeles förträffligt fula cykelskor som sitter fast i tramporna. Vad var det som hände? Hur blev det roligt?

Jag tror helt enkelt att jag växte upp och tillslut greppade att det inte handlar om vad man kan. Det handlar om vad man vill.

Så jag passade på att anmäla mig till Göteborgsvarvet också. Bara för att. Kan jag springa en mil, så kan jag väl springa två, tänker jag.

goteborgsvarvet anmalan

Kommentarer

Vill du kommentera?





*

  • Prenumerera

    Vill du få ett meddelande när det hänt grejer här på sidan?

  • Kategorier

  • Lilla byrån på Facebook

  • Kategorier