– Mamma? Vad betyder YOU?

Jag tänker: Åh! Kul att han frågar om så mycket engelska ord! Brydde jag mig ens om engelska ord när jag var fem?! Bra där! Får man mammapoäng för sån’t tro?

– Det betyder DU, Alve.

– Ah. Ok. Och vad betyder FUCK då?

Nu tänker jag inget mer. Skriver ner och arkiverar för framtida fnissanfall. Och om du undrar så svarade jag att det var ett svärord som han skulle låta bli att använda.

Brorsorna och övernattande kompis sitter vid köksbordet och käkar frukost. Femåringen ställer tusen frågor. Kanske mer.

– Valle? Är det sant att man måste vara tyst på biblioteket?
– Ja. Det är jättejätteviktigt.
– Varför då då?
– Men du vet. Det sitter en massa gubbar där som försöker läsa tidningen.

Med det konstaterandet inleder vi den här kalla lördagen som på given signal kommer sparkas igång med en Skövdetripp för att hämta hem efterlängtade pappan från Skövde KSS. Utan njursten!

– Valentin! Har ni kikat här, du och fröken?! Jag vet inte vad jag ska leta efter! Vi ska förbereda oss inför samtalet du och jag men jag vet inte hur!

Då kommer han sprittande och tittar snabbt på skärmen.

– Men duu! Jag har faktiskt ingen aning men det är faktiskt vecka 45 nu och vi har samtalet vecka 46. Det där kan vi väl ta typ en annan dag?

Lite lättad. Lite bortgjord. Och lite nöjd med 8-åringen som verkar ha koll på läget. Och kalendern. Och sin snurriga mor.

Därmed tänker jag i lugn och ro natta barn till höger och vänster och sedan med en hel härlig veckas marginal lägga mig i sängen med datorn och kika igenom den lokaliserade PDF-filen. För den hittade jag ju direkt när jag inte längre var tvungen.

Vi betalar Telia för nätet. Vi betalar Tele2 för trafiken. Så långt fungerar det. Att vi betalar alltså. Men sedan kommer vi till det lilla dilemmat. Telias del av lösningen är ur funktion sedan några månader tillbaka. Jag betalar självklart både Telia och Tele2, i detta läget utan att få något tillbaka för pengarna. Eller jo förresten… jag betalar ju för de samtal från den fasta telefonen som jag är tvungen att vidarekoppla till min mobiltelefon istället.

Nåväl.

Telias automatiskt kundtjänst (för det verkar stört omöjligt att få prata med någon om felanmälan om man inte har sisådär en 40 minuters väntetid över mitt på dagen) meddelar att de har hittat ett fel. Och att de kommer att åtgärda detta fel inom ett varierat antal dagar.

Låter ju toppen!

Men nu är det så att jag inväntar den fjärde teknikern som ska komma ut och åtgärda felet. Om mönstret följer tidigare norm så innebär det att teknikern anländer, kryper omkring på golvet en stund, skruvar lite här och lite där, går ut i bilen och pratar lite i telefon och säger sedan tack och hej. Sedan kommer ett trevligt SMS om att felet är åtgärdat och att min vidarekoppling är borttagen.

En eller två dagar senare så är telefonen ur funktion igen. Nu äntligen kommer hon till poängen tänker du nu.

Idag ringer en säljare (det ringer många säljere men den här var från Telia).

– Hej! Jag heter Johan och jag ringer på uppdrag av Telia. Har du någon minut över?
– Nej, det beror på vad det gäller, säger jag och tänker att kanske, kanske finns det en mikroskopisk chans att samtalet gäller min felanmälan.
– Jag har ett erbjudande från Telia till dig som är Teliakund idag. Hur tycker du att det fungerar med Telia?
– Jaha, då ska jag inte ta upp din tid för det fungerar inte alls sedan några månader tillbaka. Vi kan varken ringa eller ta emot samtal så jag är inte intresserad av något erbjudande.
– Men oj, det var ju tråkigt. Är du säkert att felet ligger hos Telia.

Jag tänker: Men åh. Fråga mig nu för guds skull inte om jag kollat strömkabel och andra telefoner och andra operatörer och han där nere och hans moster. Don’t go there. Då kräks jag. Här och nu.

Jag säger:
– Ja. Det är konstaterat att felet ligger hos er och en fjärde tekniker är på gång och ska försöka åtgärda felet. Så nej, jag tackar nej. Inget erbjudande.
– Men mitt erbjudande handlar om en ny tjänst som…
– Men vi har inget fungerande nät! Vi har ju ingen telefon!
– Jag förstår, men om du tecknar det här nya abonnemanget så löser jag det problemet.
– Nej, det gör du inte. Felet ligger inte i abonnemanget.
– Men om du väljer att teckna det här förmånliga…
– Så du menar allvarigt talat att vi haft tre tekniker här utan anledning. Tror du på det själv?
– Ja, men alltså det här erbjudandet är…
– Nu gör vi så här. Nu önskar jag dig lycka till med din försäljning och en fortsatt trevlig kväll.

Telia, jag vill bara säga en sak. Eller nej förresten. Jag vill bara ha lite valuta för mina pengar. Både i telenät och försäljarkvalitet.

Så. Nu känns det bättre. Urladdad. Och uppladdad inför mötet med tekniker nummer fyra imorgon.

Yeah!

I en reklamsnutt för något bilmärke (fråga mig inte vilket) så rabblade speakerrösten fördomar… Den ena efter den andra mullrade över biosalongen och så säger han plötsligt ”…och tjejer är svagare.” Då ryter min åttaåring argt;

– Mäh! Tönt! Tjejer är inte alls svagare!”

Så. Nästa gång jag tvivlar på min kapacitet som förälder och mentor och vad det nu må vara. Då ska jag gå in här och läsa att jag uppenbarligen gjort något rätt. Någonstans på vägen.

Vi är alla olika. Men tjejer ÄR jävligt starka, på väldigt många sätt.

Hur som helst så vrålar den där mellanbrorsan att det inte är hans fel. Ingenting är hans fel. Eftersom han inte får något gensvar från mig, förutom min (dagen till ära) irriterande lena stämma, så springer han till slut alldeles skogstokig in i sitt rum och smäller igen dörren.

Och igen. BANG!

Och så en tredje gång med lite extra krydda. BANG!

Än så länge inget konstigt. Jag har väl smällt lite i dörrar jag också vid väl valda tillfällen ska tilläggas. Men sedan händer det. Han öppnar dörren igen och kommer knallande med ett stort och hjärtligt leende på läpparna.

– Så. Det var det.

– Vad var det där? Vad händer? Är du inte arg längre?

– Näh. Jag behövde bara lugna ner mig lite. Så. Nu är jag lugn.

Dörrsmällar. Som jag hela tiden sagt; de hjälper! Även mot skrivkramp. Hej!

Nu har jag suttit en lång stund och skrivit och suddat och skrivit igen och jag får bara inte fram allt det där jag känner. Allt det där som känns i hjärtat när jag smyger in till honom när han somnat och stryker honom över kinden och stoppar om täcket igen. Eller det jag känner när jag tror att jag ska lära honom något alldeles vansinnigt livsviktigt och jag möts av ”Ja, jag vet mamma.” Eller… ja.

Allt det där är för stort för bokstäver i en blogg.

Så grattis på åtttaårsdagen min älskade unge. Du är mitt allt. Och lite till.

Samtal i badrummet mellan mig och pratsugen fyraåring:

– Mamma? Vet du, jag tycker vi ska stoppa tillbaka lillebror i din mage.
– Va? Varför?
– Mäh. Jag liksom älskar honom så mycket så jag tänker att om vi stoppar in honom där igen kanske det kommer fler. När de kommer ut nästa gång.

Paus.

– Fast mamma. Om vi stoppar in benen liksom. Så kan vi lura pappa. Att det är en tjuv och så smyger vi lite. Och vips. Så tror han inte sina ögon. Fast man får inte ta något. Men tjuvarna gör det. Ibland.
– Eh. Ok. Men nu pratar du inte om lillebror längre eller?
– Näh.
– Ok.
– Och du. Om vi köper lite magiskt. I en så’n låda. Det kan vi väl göra också. Så man kan trolla.
– Jo, det kan vi ju göra. Så lillebror kan vara kvar här hos oss nu då?
– Japp. Det går bra det.

Men så hände något.

Vi åkte till badhuset. Och efter det hann vi inte mycket mer.

Nu ligger jag här efter att ha nattat tre trötta men lyckliga ungar och funderar på om vi ändå inte gjorde helt rätt där. Kan hända att vi istället får en hysterisk morgondag. Kan hända att det är värt det.

Men något annat har förändrats. När jag satt där vid fikabordet och försökte konversera med bordsgrannarna och överrösta 50-talet små yrväder, så insåg jag en sak. Jag hade inte ett uns dåligt samvete för att vi i vårt fikakit packat Pågens kanelgifflar och Göteborgskex pepparkakor.

Eller så var det helt enkelt den där lilla tummen som smälte mig och fick mig att känna mig som världsbäst. Hembakt eller inte.