Mia med mera

Om familj, företagande, fritid, framtid och frestelser. Om småstadslyx och om stunder jag vill minnas.

Lyckorush

Skapad | februari 28, 2013 | Inga kommentarer

Till mina fina facebookkompisar. Om man far fram i 180 knyck. Genom en vardag med allt vad den innebär. Deadlines, sjuka barn, fritidsaktiviteter, handlatvättastädagrejen och… ja, ni fattar. Om man, som vi alla verkar göra, bara liksom rutschar igenom allt det där och inser att man ska fylla år mitt i. Och blir liksom lite deppad där i farten. För man känner att varken någon annan eller man själv hinner sakta ner tillräckligt för att ens hinna njuta av den där lite speciella 365:delen till dag.

Man vaknar i alla fall den där dagen och känner att den inte är så speciell som man önskade. Och gasar precis som vanligt.

Men! För det finns ju ofta en men.

Tänk er då att man plötsligt far förbi en rungande Facebookstorm som ropar grattis och kastar grattiskramar över en. Hela dagen, i spridda skurar. Då blir den, oavsett hastighet, väldigt speciell.

Min lilla skugga

Skapad | februari 18, 2013 | Inga kommentarer

levi lego 130217liten

När man har barn. Små barn. Så känner man sig ibland (eller ganska ofta) påpassad. Jag har tre påpassare, varav den tredje och yngste har varit ovanligt intensiv den gångna helgen. Han har varit en ständig följeslagare i allt jag gjort. Vi har lekt med lego, mest. Och när vi inte har lekt med lego har vi sorterat lego och letat efter pyttesmå bortsprungna visirhjälmar till pyttesmå legogubbar. Och när vi inte har gjort det har han pratat om att vi har lekt med lego eller ropat på mig för att markera att det är just det jag borde göra. Leka med lego, alltså.

Men vad jag än gjort har han befunnit sig bakom, framför eller på mig. Spisen, soffan, tvättstugan. You name it. När jag till slut med en suck deklarerade att jag minsann behövde gå på toa, fick jag inte helt otippat till svar;

– Jaaaa mamma! Nuuu vi kan gå och kolla när mamma kissar! DET gör vi!

Wohooo. Eller nå’t i den stilen.

 

Sportlovsångest

Skapad | februari 12, 2013 | Inga kommentarer

Jag hade det. Sportlovsångest. Och dåligt samvete. För att jag jobbar. För att jag inte kan stänga ner mitt företag en vecka mitt i februari, och bara vara hemma. Eller bara åka iväg. Det går ju inte, men det är det som förväntas av mig. Åtminstone när barnen möts av fraser som ”Passa nu på att sova ut och njut av loooovet!”.

Vilket har ältats en del under den gångna helgen.

Men mamman måste jobba lite. Men det är ju sportlov? Ja men bara från skolan. Inte från fritids. Men fritids är ju på skolan? Ja, men det är ju friare. Nej, för vi måste ju gå dit fast vi är lediga? Ja men… men… men. Och samvetet liksom gnager lite. Och för att dämpa, kör jag istället VM i mys och gör det bästa jag kan av den här veckan ändå. Vi bakar semlor, vi myser i min säng framför en film på kvällen. Vi käkar choklad en vanlig måndagkväll och passar på att fixa lite med barnens rum. Vi naggar fritids- och dagistiderna i kanterna och jag lägger på några extra timmars jobb på morgonen för att frigöra några timmar från dagen. Samlar ihop lite jobbprylar som lämpar sig för köksbordet istället för kontoret.

Jag vrider och vänder lite på pusslet. Skakar om och rasslar runt. Och inser att det ju egentligen är det jag gör jämt. Fast utan det dåliga samvetet. Och utan hjärtsnörpet. Det är ju precis det där som är tjusningen med att vara sin egen. Att man kan och får pussla hur mycket man vill. Och jag glömde det nästan.

Och vardagslyxen, framstressad eller ej, borde man nog anamma även andra veckor. Inte bara nummer sju.

Små barn, stora tankar

Skapad | februari 9, 2013 | Inga kommentarer

Igår var jag på bio. Röjar-Ralf. Med två av mina söner och den äldstes kompis. Filmen var grym, godiset var gott, stolarna sköna, ljudet bra och sällskapet härligt men den allra största behållningen kom när vi var på väg hem till Falköping igen. Sexåringen slocknade bredvid mig i framsätet medan de två tioåringarna satt och pratade där bak.

Och där på en mörk landsväg, en kylig februarikväll satt jag och fånlog av lycka. Hela vägen hem. För de diskussioner  jag fick ta del av, där från baksätet, var alldeles fantastiska. De småpratade om saker och ämnen jag inte föreställt mig skulle röra sig i deras tankar.

De skulle hålla kontakten när de blev stora, om någon av dem skulle ha en hund kunde de ta ut den i en park i någon stad som någon av dem skulle bo i. Då. I framtiden. Och de skulle ringa till varandra när de fyllde år. De pratade om filmen och om vid vilka tillfällen de hade känt att de fick tårar i ögonen, för den var lite sorglig och gladsorglig på sina ställen. De pratade om vad deras mammor var bra på (och tro mig, vi var tydligen bra på en hel del saker). Och de kom in på krig, barn som inte har någon mat, familjer som inte får vara tillsammans och om rädslor att inte ha en mamma eller pappa. Men precis innan vi svänger in mot Falköping och vidare mot McDonald’s, konstaterar de lugnt där i mörkret:

– Vi ska va så himla tacksamma att vi bor här i Sverige. Och att vi inte har något krig.

– Ja! Och demokrati. Det är jättebra.

Kundtjänstskills? Njae.

Skapad | januari 2, 2013 | Inga kommentarer

Lite roande onsdagsläsning om fel person på fel plats. För hade den här tjejen tänkt lite mer på service och lite mindre på att låta vackert med entonig telefonröst, hade problemet varit löst på femton sekunder. Stora elektronikkedjor har ofta koll på rutinerna, men när personalen inte har det (eller inte vill ha det) blir det… fel.

– Hej, jag behöver hjälp att kolla en leverans som jag är oroad över. Det står på webben att den inte är skickad och jag vill försäkra mig om att den går iväg idag.
– Japp, ordernummer tack.
– Det är 1234567890.
– Ok. Den ser inte ut att ha gått iväg än.
– Nej, jag vet. Det är problemet. Jag behöver få det bekräftat, att den gör det.
– Ja, men det ska den nog göra hoppas vi.
– Men ”nog” räcker inte för mig. När går er sista leverans för dagen?
– Det kan jag tyvärr inte svara på.
– Ok. Kan du koppla mig till någon annan som vet det?
– Nej, det kan jag tyvärr inte göra. Vi vet inte det.
– Men lagret vet. Kan du koppla mig det. Jag har betalat extra för expressfrakt och eftersom den då ska vara på plats hos mig allra senast imorgon behöver jag veta att det fungerar. Du kanska kan koppla mig till lagret? Eller någon av dina kollegor?
– Nej, jag kan inte det. Vi får nog avvakta tills imorgon helt enkelt.
– Men imorgon är det ju försent att göra något åt det. Om den inte gått iväg. Det är ju nu vi kan göra något.
– Nej, vi får avvakta och se, det tror jag blir bäst.
– Men (här börjar mina kinder blossa av ilska och irritation) det här är ju så onödigt. Om jag bara kan få prata med någon som har koll på era leveransrutiner så blir jag ju lugnt och harmonisk. Någon som vet när sista bilen går till exempel. För nu är det kväll och den står fortfarande som ”ej skickad” på mitt webbkonto.

Mitt tonfall har nu övergått till någon form av överdrivet len stämma med en rosenrasande underton. Tror tandgnisslet hörs ända till dit, till kundtjänsttjejen, även utan telefonlinje. Om hon hör alls. Hon lyssnar inte i alla fall. För nu kommer den stackars tjejen med världens sämsta lösning.

– Vi kommer nog inte någon vart här. Vi får avvakta tills imorgon och se. Om jag hade haft svar på din fråga hade jag sagt det direkt till dig.
– Men du. Jag ställer ju inte frågan till dig. Jag vill bara att du kopplar mig eller ger mig telefonnumret till någon som vet när och hur leveranserna går ikväll. Om du inte vet svaret så måste du kunna fråga någon annan.
– Men ingen vet det!
– Du menar på fullaste allvar att INGEN på hela XXX-företaget, en av Sveriges största hemelektronikkedjor, vet hur rutinerna ser ut för leveranser. När bilarna går och hur sent varor kan packas för att nå kunden nästa dag? INGEN?
– Nej. Ingen….

Jag tänker: GGGGGRRRRRAAAAAARRRRRRRRGGGGGGGHHH!!!!!

Jag säger:
– Ok. Vi lägger ner det här. Puss och kram.

Jag lägger på. Räknar till tio. Fläktar mina blossande kinder lite och ringer igen. Hamnar hos en ny tjej. Ber om att få bli kopplad till någon som har järnkoll på rutiner kring leveranser. Och blir det. Får svaret att de packar i skift och att min beställning är halvvägs igenom packningen. Och att bilarna går hela natten. Så svårt var det. Lugn och fin.

Trädgårdsryck 1 av 3

Skapad | oktober 28, 2012 | Inga kommentarer

Hösten är här och bjöd på en helg utan regn! Bara sol, blå himmel och sköna kalla höstvindar. Trädgården ja. Den har jag inte hunnit med… eller nej, nu ljuger jag. Jag har inte orkat med den. Eller det är heller inte riktigt sant för jag har ganska mycket energi just nu. Jag har inte känt för det helt enkelt. Fingrarna kanske inte är riktigt så gröna som jag vill att de ska vara, och trädgårdssysslorna inte så digitala om jag önskar. Men ibland blir det kul. Som idag.

Strålande sol och strålande barn. Åtminstone när vi väl kom ut i i trädgården, tillika ängslandskapet. Krattat löv och kapat ner ledsna, hösttrötta buskar. Jag hade god hjälp av de två minsta ett bra tag, tills minstebror drog sig undan för att käka snöflingor och köra bobbycar på altanen. Då gav mellanbrorsan också upp, klappade mig på armen och mumlade ”Du jobbar bra mamma, fortsätt du!” innan han knallade iväg.

Och jag jobbade faktiskt rätt bra. Vårt före detta blomsterland är nu snarare en stor hög med pinnar och grenar, i väntan på att bli uppgrävt och ersatt med gräs och bärbuskar (ljuva tanke). Gräset är inte längre lövtäckt men lite väl långt för att ta emot ett snötäcke. Men efter ett eller kanske två trädgårdsryck till som dagens, så är jag i fas igen.

Jag kan, jag bör och jag måste.

Och om det kan ske med sällskap av skrattande barn och en vacker hösthimmel så tror jag till och med att jag vill.

Där var jag ju.

Skapad | oktober 18, 2012 | Inga kommentarer

Vet ni vad. Ett tag så tappade jag bort mig lite. Jag gissar att det är sån’t som händer lite till mans. Jag vet inte när det hände eller hur det hände men jag var inte här. Däremot var jag väldigt medveten om var alla andra befann sig. Och stannade liksom bara och ältade just det. Och dagarna gick.

Men för några år sedan hände något. Någon tjongade in mig i en vägg. Inte rent fysiskt, tack och lov, men känslomässigt, ja. Så här i efterhand var den där väggen det värsta och det bästa mötet i mitt liv. Om man bortser från mötet när mina älskade ungar föddes. Och om man bortser från själva väggsmällen… så var det precis vad som behövdes för att jag skulle ta tio djupa (kan ha varit hundra också, eller tusen) och intala mig att jag kunde, ville, tänkte vara jag. Och börja röra mig åt mitt håll.

Vem, vad, hur och när har ingen betydelse längre. För nu är jag hand i hand med mig själv igen. I min egen takt, som är stundom snabb och stundom långsam, stundsom tar jag genvägar, stundsom omvågar.. men alltid är den min.

Visst tänker jag fortfarande på vart alla andra är. Och visst stannar jag ändå upp ibland. Men det är inte längre på grund av att jag inte tror på att jag kan ta mig vidare.

Det var allt jag hade att säga om det. Nu ska vi se om vi kan väcka liv i den här lilla bloggen igen.

Rapport från hemmets
lugna vrå

Skapad | april 25, 2012 | 2 kommentarer

Hur tänkte jag här? Lång, minst sagt intensiv dag. I sista stund hoppade jag över kören. För att vara hemma, äntligen få lite mat i magen (vilket liksom föll bort idag) och ta det lugnt.

Lugnt? Ursäkta? Alltså. Nu har jag spenderat den senaste halvtimman med en illvrålande liten knatte. Knatten bestämde sig för att vråla denna halvtimma för att jag torkade bort köttfärssås från hans mun, och kind. Och händer. Och armar och kläder och hår. Inte nog med det, hörni. Jag gjorde det nog inte på helt rätt sätt. Vilket sätt som anses rätt låter jag vara osagt. Vid närmare eftertanke är jag osäker på om det i detta läget fanns ett rätt sätt.

När motsvarande hände när 9-åringen var liten minns jag att jag kände mig fullständigt uppgiven. Värdelös. Och helt inkompetent. För att det där vrålet inte tog slut. För att jag säkert kunde gjort något mycket smartare så att det aldrig börjat.

Eller hur. Oavsett vad jag gör och hur pedagogisk och förhandlingsbar jag än är. Jag måste ändå torka köttfärssås. Och vrålet kommer börja ändå. Skillnaden mellan då och nu är att jag även inser att det slutar.

Och det slutade även idag. Då hade knatten i fråga dessutom ökat vrålandet med en handfull decibel för att jag var tvungen att byta blöja. Hemska jag. Tvinga honom till att både bli ren och torr. Vilken otäck mamma. Men som sagt. Den otäcka mamman kramade om den vrålande bebisen och viskade ”Ska jag sjunga lilla snigel?”.

Oj. Knäpptyst blev han.

Och jag sjöng lilla snigel. Med min allra lenaste och ljuvaste stämma.

Och vips så var jag den bästa mamman. Igen. En smula lomhörd möjligen, men bra.

Lilla snigel i all ära – men nästa onsdag blir det körsång.

Man måste inte veta allt. Inte när man är fem. Men man vill.

Skapad | november 20, 2011 | Inga kommentarer

Vissa saker måste bloggas. Rakt av. Som exempelvis femåringens frågvishet idag.

– Mamma? Vad betyder YOU?

Jag tänker: Åh! Kul att han frågar om så mycket engelska ord! Brydde jag mig ens om engelska ord när jag var fem?! Bra där! Får man mammapoäng för sån’t tro?

– Det betyder DU, Alve.

– Ah. Ok. Och vad betyder FUCK då?

Nu tänker jag inget mer. Skriver ner och arkiverar för framtida fnissanfall. Och om du undrar så svarade jag att det var ett svärord som han skulle låta bli att använda.

Tyst för sjutton gubbar

Skapad | november 12, 2011 | Inga kommentarer

Brorsorna och övernattande kompis sitter vid köksbordet och käkar frukost. Femåringen ställer tusen frågor. Kanske mer.

– Valle? Är det sant att man måste vara tyst på biblioteket?
– Ja. Det är jättejätteviktigt.
– Varför då då?
– Men du vet. Det sitter en massa gubbar där som försöker läsa tidningen.

Med det konstaterandet inleder vi den här kalla lördagen som på given signal kommer sparkas igång med en Skövdetripp för att hämta hem efterlängtade pappan från Skövde KSS. Utan njursten!

Sådan mor, sådan son.
Eller inte.

Skapad | november 8, 2011 | Inga kommentarer

Hjärnsläpp. Står halvt hysterisk med trött bebis på armen och klickar runt i Unikum för att hitta vad det är vi ska kika på inför utvecklingssamtal med sonen. Imorgon. Mer och mer stressad blir jag för varje klick och försöker helt ostrategiskt (och korkat, jag vet) läsa ett ord här och där i hopp om att hitta rätt snabbare då. Funkar inte alls. Så jag ropar på 8-åringen i fråga.

– Valentin! Har ni kikat här, du och fröken?! Jag vet inte vad jag ska leta efter! Vi ska förbereda oss inför samtalet du och jag men jag vet inte hur!

Då kommer han sprittande och tittar snabbt på skärmen.

– Men duu! Jag har faktiskt ingen aning men det är faktiskt vecka 45 nu och vi har samtalet vecka 46. Det där kan vi väl ta typ en annan dag?

Lite lättad. Lite bortgjord. Och lite nöjd med 8-åringen som verkar ha koll på läget. Och kalendern. Och sin snurriga mor.

Därmed tänker jag i lugn och ro natta barn till höger och vänster och sedan med en hel härlig veckas marginal lägga mig i sängen med datorn och kika igenom den lokaliserade PDF-filen. För den hittade jag ju direkt när jag inte längre var tvungen.

The never ending story

Skapad | september 1, 2011 | Inga kommentarer

Jag inväntar ständigt att skrivlusten ska infinna sig igen, och ikväll gör den det. Men inte på grund av att jag vill dela med mig något roligt eller minnas något härligt barnen sagt eller gjort. Nej, jag är bara förbannad.

Vi betalar Telia för nätet. Vi betalar Tele2 för trafiken. Så långt fungerar det. Att vi betalar alltså. Men sedan kommer vi till det lilla dilemmat. Telias del av lösningen är ur funktion sedan några månader tillbaka. Jag betalar självklart både Telia och Tele2, i detta läget utan att få något tillbaka för pengarna. Eller jo förresten… jag betalar ju för de samtal från den fasta telefonen som jag är tvungen att vidarekoppla till min mobiltelefon istället.

Nåväl.

Telias automatiskt kundtjänst (för det verkar stört omöjligt att få prata med någon om felanmälan om man inte har sisådär en 40 minuters väntetid över mitt på dagen) meddelar att de har hittat ett fel. Och att de kommer att åtgärda detta fel inom ett varierat antal dagar.

Låter ju toppen!

Men nu är det så att jag inväntar den fjärde teknikern som ska komma ut och åtgärda felet. Om mönstret följer tidigare norm så innebär det att teknikern anländer, kryper omkring på golvet en stund, skruvar lite här och lite där, går ut i bilen och pratar lite i telefon och säger sedan tack och hej. Sedan kommer ett trevligt SMS om att felet är åtgärdat och att min vidarekoppling är borttagen.

En eller två dagar senare så är telefonen ur funktion igen. Nu äntligen kommer hon till poängen tänker du nu.

Idag ringer en säljare (det ringer många säljere men den här var från Telia).

– Hej! Jag heter Johan och jag ringer på uppdrag av Telia. Har du någon minut över?
– Nej, det beror på vad det gäller, säger jag och tänker att kanske, kanske finns det en mikroskopisk chans att samtalet gäller min felanmälan.
– Jag har ett erbjudande från Telia till dig som är Teliakund idag. Hur tycker du att det fungerar med Telia?
– Jaha, då ska jag inte ta upp din tid för det fungerar inte alls sedan några månader tillbaka. Vi kan varken ringa eller ta emot samtal så jag är inte intresserad av något erbjudande.
– Men oj, det var ju tråkigt. Är du säkert att felet ligger hos Telia.

Jag tänker: Men åh. Fråga mig nu för guds skull inte om jag kollat strömkabel och andra telefoner och andra operatörer och han där nere och hans moster. Don’t go there. Då kräks jag. Här och nu.

Jag säger:
– Ja. Det är konstaterat att felet ligger hos er och en fjärde tekniker är på gång och ska försöka åtgärda felet. Så nej, jag tackar nej. Inget erbjudande.
– Men mitt erbjudande handlar om en ny tjänst som…
– Men vi har inget fungerande nät! Vi har ju ingen telefon!
– Jag förstår, men om du tecknar det här nya abonnemanget så löser jag det problemet.
– Nej, det gör du inte. Felet ligger inte i abonnemanget.
– Men om du väljer att teckna det här förmånliga…
– Så du menar allvarigt talat att vi haft tre tekniker här utan anledning. Tror du på det själv?
– Ja, men alltså det här erbjudandet är…
– Nu gör vi så här. Nu önskar jag dig lycka till med din försäljning och en fortsatt trevlig kväll.

Telia, jag vill bara säga en sak. Eller nej förresten. Jag vill bara ha lite valuta för mina pengar. Både i telenät och försäljarkvalitet.

Så. Nu känns det bättre. Urladdad. Och uppladdad inför mötet med tekniker nummer fyra imorgon.

Yeah!

Tjejkraft

Skapad | juni 20, 2011 | 1 kommentar

Vi var på bio igår. Såg Kung Fu Panda 2. Men det är inte filmen jag tänkte skriva några rader om, även om den var jättebra. Nej, det är det faktum att jag fick ett härligt sting i hjärtat av vad som kan tyckas vara en banal liten struntsak.

I en reklamsnutt för något bilmärke (fråga mig inte vilket) så rabblade speakerrösten fördomar… Den ena efter den andra mullrade över biosalongen och så säger han plötsligt ”…och tjejer är svagare.” Då ryter min åttaåring argt;

– Mäh! Tönt! Tjejer är inte alls svagare!”

Så. Nästa gång jag tvivlar på min kapacitet som förälder och mentor och vad det nu må vara. Då ska jag gå in här och läsa att jag uppenbarligen gjort något rätt. Någonstans på vägen.

Vi är alla olika. Men tjejer ÄR jävligt starka, på väldigt många sätt.

En dörrsmäll mot skrivkramp

Skapad | juni 7, 2011 | 1 kommentar

Föreställ dig detta. Regnig, trött tisdag kväll. Jublande storebror med kompis vid Beybladeplanen. Joddlande minstebror i matstolen och med gröt i hela ansiktet (bland annat). Och. Vrålande trött mellanbror som vägrar förstå varför spelstoppet inte gäller honom också. För hans stänger ju alltid av spelet när jag säger ifrån. Där har han ju visserligen alldeles rätt, men spelstopp är spelstopp och det låser vi inte upp förrän vi kommit fram till diverse välbehövliga regler om hur det ska gå till. Hur ofta det är tänkt att man ska spela och hur länge. Lite så. Nu är mellanbrorsan som sagt väldigt duktig på att stänga av när han ska och är sannolikt inte i särskilt stort behov av spelregler. Men, men. Alla eller ingen.

Hur som helst så vrålar den där mellanbrorsan att det inte är hans fel. Ingenting är hans fel. Eftersom han inte får något gensvar från mig, förutom min (dagen till ära) irriterande lena stämma, så springer han till slut alldeles skogstokig in i sitt rum och smäller igen dörren.

Och igen. BANG!

Och så en tredje gång med lite extra krydda. BANG!

Än så länge inget konstigt. Jag har väl smällt lite i dörrar jag också vid väl valda tillfällen ska tilläggas. Men sedan händer det. Han öppnar dörren igen och kommer knallande med ett stort och hjärtligt leende på läpparna.

– Så. Det var det.

– Vad var det där? Vad händer? Är du inte arg längre?

– Näh. Jag behövde bara lugna ner mig lite. Så. Nu är jag lugn.

Dörrsmällar. Som jag hela tiden sagt; de hjälper! Även mot skrivkramp. Hej!

« go backSe tidigare »
  • Prenumerera

    Vill du få ett meddelande när det hänt grejer här på sidan?

  • Kategorier

  • Lilla byrån på Facebook

  • Kategorier